Det var inte på det sätt flyktingkrisen chockade det svenska samhället som man skulle kunna tro

Utifrån det man ser och hör på nyheterna i Ungern och i den ungerska regeringens kampanj skulle man kunna tro att Sverige befinner sig på bristningsgränsen. Men, istället för att ha sett bilar som brinner och horder av flyktingar som jagar oskyldiga svenskar, såg jag ett fredligt och vackert Stockholm, som på ett vykort. Vi vet dock, även utan Ungerns upprörda mediakampanj, att Sverige har berörts mer av flyktingkrisen än andra länder i Europa.

Det kom flera tusentals flyktingar till Italien och Grekland men nästan alla ville vidare till västeuropa. Visserligen var det en miljon som sökte asyl i Tyskland under 2015 men antalet asylsökande per invånare var ändå högst i Sverige. Sverige har mindre antal invånare än Ungern, 9.6 miljoner, och tog emot en kvarts miljon flyktingar under en period av två år.

I vår tidigare artikel beskrev vi hur denna chock påverkade politiken och media och som en följd av detta, hur de superhumanitära asyllagarna förändrades i Sverige.

Men, på vilket sätt påverkade flyktingkrisen svenskarna och de asylsökandes liv? I den första delen av artikeln analyseras huruvida nyheterna om katastrofsituationen i Sverige stämmer (en positiv inledning) och i andra delen utreds hur de 250 000 män, kvinnor och barn som kom till Sverige påverkade den svenska modellen (ett ämne att fundera över).

Den svenska modellen har inte kollapsat

„Det som pågår är i själva verket ingen flyktingkris utan en politisk kris” förklarar Mikael Ribbenvik, tillförordnad generaldirektör för Migrationsverket. Enligt Ribbenvik förfogar Sverige över de ekonomiska och mänskliga resurser som behövs för att lösa den här situationen.

Enligt en forskare från Fores, en svensk rådgivningsfirma är det inte sant att det svenska sociala systemet håller på att kollapsa under flyktingkrisens tyngd. Landet har provisoriskt, för en period av tre år, skärpt lagstiftningen för att vinna tid och kunna lösa de nuvarande problemen.

För att fortsätta med mina positiva intryck kan jag bekräfta att trots den ökade pressen och pådriviningen från högerextremistiska medier har solidariteten i det svenska samhället inte lösts upp. Initiativet „Refugees Welcome” lever vidare i olika civila projekt. Det finns många frivilliga som jobbar med integration av de nytillkomna asylsökande. Familjer och socialarbetare som tar hand om ensamskommande gör det för en symbolisk summa i ersättning. En familj som tar emot barn i sitt hem får 1,5 miljoner stöd från staten per barn och socialarbetaren får ett lönetilläg motsvarande 60.000 HUF i månaden, vilket inte är mycket pengar i svenska mått.

I Sverige finns det politiker som är beredda att riskera sin position för att stå upp för de mänskliga rättigheterna och humanitära värdena. Borgmästaren i Nacka har gjort följande utlåtande:

Jag vet att ni inte kommer att rösta på mig. Men jag bryr mig inte. Jag vill inte heller att ni röstar på mig.

Det faktum att högerextremismen har fått mer utrymme och sympati betyder inte att flyktingar dagligen utsätts för attacker eller trakasserier.

„Jag tycker inte att jag diskrimineras”, säger Abíd, 25 år, som kommer från Palestina och som flyttade till Stockholm för några månader sedan via ett flyktingläger.

Anna Nordin Larsson, som arbetar på Stockholms kommun med placering av flyktingbarn känner inte till något exempel då flyktingbarn har varit utsatta för attacker eller trakasserier. Hon känner till ett fall då de skulle ha en fotbollsmatch på en skola mellan flyktningsbarn och svenska barn och någon hade ritat ett hakkors på planen. De svenska barn och flyktningsbarnen hjälptes åt att tvätta bort hakkorset. Det blev ett gemensamt projekt, utan främlingsfientlighet. De senaste årens våg av nyanlända flyktingar har egentligen inte ändrat på vardagen i svenska städer. Det beror delvis på att flyktingarna inte placeras i läger utan i lägenheter i olika delar av städerna och att de flesta svenskar inte har någon direkt kontakt med flyktingar.

Landsbygden chockades av situtationen

Det var befolkningen på den svenska landsbygden som mötte de största utmaningarna. „I och med att det finns brist på bostäder i större städer tvingades myndigheterna placera flyktingar i tomma lägenheter som fanns på landsbygden” säger Anna Rehnvall, medarbetare vid Fores think tank, om utmaningarna under 2015 då oväntat många flyktingar kom till landsbygden.

„Kommunen fick inte bara hyra lägenheter för att kunna placera de nyanlända utan fick även inrätta lägenheter i obebodda hus. Det ledde till att det blev mindre orter med 5000 invånare dit 15 000 tusen flyktingar flyttade”, berättar Karin Ericsson, journalist på Dagens Nyheter.

En av våra läsare, Zoltán Török som bor i Sverige, berättar: „Dramat utspelar sig inte i de större städerna utan i små orter dit svenska staten skickar stora mängder av flyktingar. I norra Sverige, till exempel, finns det delar som håller på att avbefolkas och dit blir flyktingar inackorderade i tomma hus eller på institutioner. Där finns ingen läkarmottagning eller polis, det är mitt i skogen så att säga”

Det här tvångslösningen är inte bra från flyktingarnas utgångspunkt heller.

„Vi bodde i en liten by, fyra mil från närmsta stad. Bussen gick två gånger om dagen” minns Abíd från Plaestina. Boendet var OK, vi delade rum tre pojkar, men det var tråkigt och deprimerande att vi inte hade något att göra på flera månader. Man kan i princip arbeta, men det fanns inget arbete, vi kunde inte språket, vi bara satt och väntade.”

Det var ännu värre för en syriansk man som hade jobbat som lärare hemma.

„Det är tre saker människor gör om de sitter fast mitt ute i ingenstans. De röker, slåss och håller på med mobiltelefonen.”

Det gör inte saken lättare att asylsökningsprocessen blivit långsammare. Man måste vänta för att bli kallad på intervju och sedan måste man vänta på ett beslut.

„Jag väntade i två månader innan jag blev kallad på intervju. De andra sa att jag hade tur” säger Abíd. Hans kusin fick vänta i ett halvår för första intervjun och sedan i ytterligare 24 månader på ett beslut. Under tiden man väntar på beslut kan man inte börja studera språket eller arbeta. Det är flera hundratusen människor som befinner sig i den här situationen. De bara sitter och väntar.

„Vi blir tokiga”, utbrister Abíd, men han har faktiskt haft tur eftersom han har en praktikanttjänst på Dagens Nyheter.

Migrationsverket har 8400 medarbetare men förra året kunde de bara behandla 32 000 ansökningar, fick vi veta från Migrationsverkets generaldirektör.

Det är bara 20% av de asylansökningar som kom in till myndigheten förra året.

Det var inte bara på grund av att det blev så många asylansökningar samtidigt utan också för att Migrationsverket praktiskt taget slutade arbeta mellan maj och oktober förra året. De fick vänta på riktlinjer för att kunna fortsätta fatta beslut, efter att regeringen ändrade på lagen.

„Barn har det åtminstone lättare eftersom de betraktas som barn med samma rättigheter som svenska barn, även under tiden de väntar på beslut” säger Anna Nordin Larsson som är ansvarig för programmet för ensamstående barn.

Det var svenska statens generösa och humanitära åtgärder som orsakade krisen förra året.

„Det var inte tillräckligt många lärare eller språklärare och skolorna blev alldeles för trånga för så många barn. Vi tvingades kalla in flera pensionärade lärare”, säger Larsson.

„Och många gick förgäves i skolan eftersom de inte var motiverade till att studera. De flesta visste att det inte var en stor chans att få uppehållstillstånd. Afghaner har till exempel inte rätt till provisoriskt uppehållstillstånd från och med oktober, och då har barnen ingen lust att studera och lära sig svenska, om de ändå måste lämna Sverige” - förklarar Luciano Vargas som arbetar inom barnskydd på socialen.

Det är traumatiserande för barn som måste vänta på beslut i flera år. Det är många som fyller 18 under tiden och i och med detta blir de vuxna och riskerar utvisning. Den ena dagen går de i skolan och dagen efter utvisas de från landet. I och med stoppet för familjeföreningar har det blivit mycket svårare för barn som inte kan förenas med sina förädrar. „Det finns exempel på barn som flydde från Iran och Afghanistan och som åkte tillbaka till sina krigsdrabbade länder för att det var deras enda chans att träffa sina familjer” påpekar Anna Nordin Larsson.

Det är inte lätt för svenskar heller

Det är klart att det blev en kris i det svenska samhället och för svenskarna som är vana vid tjänster på allra högsta nivå. Helt plötsligt händer att man får vänta på att få komma till läkaren och skolundervisningen blir svårare eftersom alla barn ska hänga med, men vissa kan inte språket så bra än.

Som tidigare nämnt har många svenskar aldrig känt någon direkt påverkan i sina vardagliga liv. Problemen läser de bara om i tidningen. Nyheterna påverkade dock alla och resulterade i att politiken blev mer högerorienterad och att strängare lagar infördes.

Enligt journalisten Karin Eriksson ska man inte räkna med mildare lagar inom en snar framtid. Eriksson anser att svenska regeringen behöver vinna tid för att behandla alla asylansökningar.

Migrationslagarna har ändrats och blivit striktare för en period av tre år. Det är inte första gången regeringen tvingas skärpa lagarna för att kunna behandla problemet med nytillkomna människor. I början av nittiotalet, då det kom många flyktingar under balkankriget, ändrades lagarna ett tag men återställdes efter att den stora vågen av flyktingar minskade. Kommer det att bli så nu också, undrade vi.

„Jag vågar inte säga något nu, men situationen är inte lik den under nittiotalet”.

De röster som pratar om migrationens fördelar är tystare. Det är nu färre som tycker att Sverige blivit framgångsrikt tack vare dess öppenhet.

„Nu är globarisering inte längre trendigt. De flesta svenska politiska partier är mer och mer konservativa, glöm inte att lagändringarna initierades och genomfördes av vänsterkoalitionen. Jag tror inte att vi går tillbaka till den gamla migrationspolitiken, men i och med att dessa lagar är provisoriska kan jag tänka mig att det blir nya lagar om tre år med samma innehåll. Det är möjligt att familjeföreningsstoppet blir kvar även då. Nu är regeringens mål att Sverige ska bli mindre attraktivt för flyktingar”.